Under hela våren så brottades jag med tankar om hur jag kan försöka träna Inez på ett annorlunda sätt och vad vi kunde göra för att försöka ta oss ut på tävlingsbanorna igen. Lydnadstävlingar hade jag nog redan tagit beslut om att lägga på hyllan eftersom hon ej klar pressen som hon upplever när folk står och tittar på henne. Hon kan glänsa som en stjärna och vi har klarat lydnadsklass 1 med 186 p av 200 möjliga och appellklassen i spår blev vi uppflyttade ifrån med 10 p på spåret vilket kändes helt underbart. Men det är två tävlingar av många!

Agilityn är ju det som jag velat satsa hårdast på hela tiden och på träning så har det gått bra, hon är ingen lätt hund Inez men vi har jobbat tillsammans. Men även här har vi haft våra svårigheter med just publiken. Har frågat och pratat med många personer men det är ingen som varit med om samma sak innan. Inez blir inte låg av folk runt om henne när man står utanför startringen eller värmer upp bland en massa folk och hundar. Nej det är först när man går in och sätter sig på startlinjen som Inez plötsligt inser att hon är i centrum och då trycker hon på offknappen. Jag körde några tävlingar förra sommaren men i Älmhult som blev den sista så tappade jag själv allt självförtroende och tårarna rann utanför planen och insåg att jag och min bästa kompis Inez inte vill samma sak. Selma och jag var alltid ett team och hon hade inte ögonen för något annat än banan och mig när vi tävlade. Inez däremot påverkas otroligt av sin omgivning och agilityn kommer då på sista plats när hon kämpar mot sina ”rädslor”. Jag vill ha kul tillsammans med min kompis och det har jag fått inse att vi inte har på tävling.
Det var många tankar och funderingar på olika lösningar under hösten men jag återkom alltid till samma slutsats, Inez mår bäst när hon inte utsätts för press som andra hundar kanske inte alls bryr sig om eller övervinner då agilityn i sig är så roligt för dem.

Jag som person behöver mål med min träning/tävling för att upprätthålla någon slags träning alls och för att inte falla in i dvala så gick jag en tävlingskurs i agility under hösten. Den gav mig som förare en massa nytt och idéer för framtida träning. Inez och jag hade kul men ändå gnagde en sorg i detta med att inte kunna tävla. För mig är det inte bara tävling som handlar om placeringar utan det handlar om det sociala med träningskamrater, bygga ett team tillsammans med min hund och få utföra en sport som jag brinner för på ytterligare en nivå.

Tog upp detta med min kompis Veronica och hon erbjöd sig då att låna ut sin malletik Lava. Veronica har gått grundkurser i agility men tyvärr höll inte hennes rygg för agilityn. Vi testade att träna ihop en gång och Lava är en otroligt rolig hund att träna då hon har energin och arbetsglädjen som jag söker. Vi har nu tränat ihop två månader och planen är att komma ut och tävla  i vår. Jag fick ny energi i min träning och detta kommer även göra att jag tränar Inez fortsättningsvis för det behöver hon, hon är ju inte mer än 4 år och energin är det inget fel på! Jag är så glad för denna chans och då Veronica har två små barn, studerar och jobbar så kan jag avlasta henne så det gynnar oss båda.

Men tillbaka till hösten igen. Under hösten så kom jag och en kompis igång med lite mer viltspår efter uppehåll över sommaren och vi fick i oktober för oss att nu var det dags för anlagsklass. Vi fick en domare tilldelad och genomförde provet i mitten av oktober utanför Växjö. Båda mina tjejer blev godkända och kompisens hund Robin likaså, en riktig rolig dag!

I november var det KM på bruksan som jag tillhör och jag fick dagarna innan för mig att jag och Selma skulle ha lite roligt tillsammans så jag anmälde oss till lägre klass spår. Spåret på en kilometer gick riktigt bra, vi missade två pinnar men vi fick en 10:a på påsläppet och 8 på spåret. Selma fyllde dagarna innan 11 år så jag hade inga krav på prestation, vi skulle bara ha en rolig dag. Men hon var riktigt laddad kruttanten så vi genomförde hela tävlingen på en hög nivå och vi slutade på en 2:a plats med 494,5 p av 600 möjliga. Min duktiga lilla tävlingshund, vad kul vi haft genom åren!! Det är så härligt att känna att vi är ett team och momenten som man kört i så många år sitter i kroppen på Selma trots att vi inte tränat någon lydnad på minst ett år.

Vad är då målet för 2012 i hundlivet? Känns som ett mindre aktivt år för mina egna hundar men det har ändå lite som jag ska jobba på:

Selma
-    Köra träning med att bygga mer muskler i bakpartiet så hon förblir stark i och med hennes diskbråck.
-    Njuta av min älskade lilla tant och låta henne ha roligt som den pensionär hon är.
-    Förhoppningsvis köra öppenklass viltspår och då satsar vi mot Championat. Vi har anmält oss till endagarskurs för de som siktar på start i öppenklass.

Inez
-    Fortsätta träna agility
-    Eventuellt gå en kortkurs i rallylydnad om jag hittar någon i närheten
-    Träna öppenklass spår i viltspår men utan skotten då hon är berörd.
-    Fortsätta att njuta av min hunds livsglädje och inte glömma vad hon mår bäst av.

Lava
-      Agilityläger i februari
-      Första start på tävling, hoppklass i mars
-      Jaga pinnar i klass 1

Vi har under hösten även hunnit lägga lite viltspår och tillslut så tog jag och träningskamraten Eva modet till oss och anmälde oss till anlagsklass i viltspår. Igår gick det av stapeln och Inez var först ut av mina hundar. Hon var riktigt fokuserad på spåret och spårade helt utan anmärkning i protokollet. Hon passerade dock klöven med ca en meter (den låg i en sänka) fick jag veta sedan men hon letade sig tillbaka och markerade den fint tillslut.  Hennes spårförmåga var ”utmärkt” och tempot var det bästa i protokollet och kommentaren var ”mycket bra”… min duktiga lilla Inez!!

Sen var det dags för tant Selma och min lilla spårmaskin jobbade på fint, hon cirklade i några vinklar men det är så hon brukar jobba och inget som jag tänker ändra på. Vi tog oss runt på 9 minuter och hon letade febrilt efter klöven som domaren hade hängt upp lite ovanför marken. Hon dunkade till och med i huvudet i den i sitt nosande på marken så jag småskrattade nästan, men tillslut så hittade hon den! Även Selma fick kommentaren utmärkt spårförmåga och bra tempo. Fick även kommentaren ”gott samarbete” vilket är extra kul att höra för jag känner verkligen att jag och Selma är ett team, jag litar på henne till 100% och vet att hon jobbar sig igenom eventuella svårigheter. Den känslan kommer efter många års arbete tillsammans och det är härligt att känna så, det är Selma och jag. Om två veckor fyller Selma 11 år och det ska firas lite extra efter detta!!!

Idag ska vi till svärföräldrarna på söndagsmiddag och vovvarna som älskar att vara hos  dem kommer få en mysig dag med massa gos, godis och promenad.

Alla tre kompisarna som blev godkända i anlagsklassen i viltspår Inez, Robin och Selma

En stolt Selma med sin klöv efter avklarat spår (bild tagen tidigare)


Inez in action (bild tagen tidigare)

Tant Selma och Inez ska dela upp sig hos mina kompisar Eva och Anna där de kommer få en härlig semester med sina hundkompisar. Tror inte det kommer bli några problem att dela upp dom då de kommer vara hos människor och hundkompisar som de känner och tycker om. Selma hon kommer ha två semesterorter då Eva efter ett par dagar ska iväg på en egen resa så då får Selma hälsa på hos min pappa med familj. Så idag har tjejerna blivit trimmade och deras mat och några leksaker har blivit nedpackade i varsin kasse, de är redo för semester de också! Men OJ vad matte och husse kommer att sakna dom… kommer bli tufft att lämna dom imorgon, men när man vet hur bra de kommer att ha det så lättar det lite i hjärtat.

Nu ska jag packa ned det sista som skor och mobilladdare sen är det dags att stänga locket på den nya snygga lila resväskan.

Har slutligen klippt in en bild från hotellet, ingen dum utsikt va!?!?!

I lördags var det en mindre släktträff hos min moster med familj. De hade besök från USA och vi hade en riktigt trevlig kväll med äkta bbq som min kusin Peter ordnade genom sitt egna företag som just ordnar bbq:s med massa god mat och tillbehör.

Det blev en sen kväll men det var jätteroligt och man fick öva mycket på sin engelska under kvällen vilket jag tycker är kul och nyttigt. Vi var totalt 22 stycken, min mamma med sambon Micke och mina gåvosystrar Mathilda och Maja som jag inte träffat på flera månader kom också . Vovvarna fick under kvällen lite ledigt hos min pappa och Yvonne och allt hade gått bra men de låg stundvis vid dörren och väntade på oss. De hade nog gärna varit med på festen men det hade blivit lite rörigt att hålla reda på dom med så mycket folk och lockande mat som de gärna hade velat smaka av.

Ja för en vecka sedan köpte jag en ny mobil som jag ju måste testa att blogga från.

Allt är bra med oss (nästan iaf), har haft tre dagar semester än så länge. Vi mjukstartade i Karlshamn hos våra kompisar Sofia och Mattias i deras underbara stuga precis vid havet. På måndagskvällen var vi på en fiskerestaurang där vi åt gott… Tyvärr blev Henke matförgiftad av något han fick i sig och mådde riktigt dåligt under natten och dagen där på. Han försökte hela förmiddagen att piggna till men vi fick avbryta besöket och åka hemåt. Inez badade som en tok så fort tillfälle gavs. Hon stressade dock upp sig när vi tyckte det räckte och vi fick snällt lyssna på hennes missnöjda sång en stund.

Selma hon levde lite pensionärsliv, solade  mest men tog sig ett dopp i mellanåt för att svalka av sig.

Väl framme på jobbet så springer jag upp för alla trapporna och startar upp datorn och håller precis på att sätta mig när jag inser att jag glömt mobilen i bilen. Så det man inte har i huvudet fick man ha i benen idag. Det var bara att ursäkta sig för kollegorna som bara skrattade åt mig och sen hasta ned för trapporna för att hämta upp mobilen…  Allt detta innan klockan var 9, ser framemot hur resten av dagen ska ta sig!

I helgen ska det njutas av solen som anlänt och träna lite agility för på måndag ska vi tävla vår första officiella för i år här i Växjö. Ska bli jättekul då många av kompisarna också ska vara med . Inez gjorde ett så himla fint pass i söndags när allt satt som en smäck så jag önskar att hon skulle kunna få hålla uppe sin glädje och koncentration på måndag så vi kan visa hur duktig min lilla tjej är. Vi håller tummarna för det!!

Ha en bra helg!

Både jag, husse och Selma är glada för att det bara är en vecka kvar på löpet så vi sedan kan återgå till vårt normala liv med träning och bus med kompisarna. Idag gick jag en långpromenad och de som följt med mig på promenad med vovvarna innan vet att Inez hon är inte still en sekund, det är full ös medvetslös! Men idag har hon trippat omkring mest som en fin liten flicka och kastade sig inte äns i geggamojan som annars är en stor attraktion. Men som sagt en vecka till bara sen är Inez back as usual, som jag längtar!!

Kom igen matte- vi letar efter killar istället för att hålla husse sällskap när han lägger sten.

RIP Wilma

Men det blev jättefint och nu kan vovvarna vara ute på baksidan utan att man behöver vara ute och ha koll hela tiden. Inez har hittat en egen spaavdelning i skogen en bit bakom huset som hon nu kommer få begränsad tillgång till vilket blir skönt för matte som är trött på en geggig spaniel var och varannan dag.

I mars var jag uppe och hälsade på min mamma & co i deras nya hus som de flyttade till i vintras utanför Trollhättan. Det blev härliga promenader, vila och bad i vedeldad tunna. Då jag skulle åka tåg i 4 timmar och vet hur trångt det brukar vara så fick Inez vara hemma hos husse istället och bli bortskämd och tanten fick följa med matte på egna äventyr. Tror Selma uppskattade att få matte alldeles för sig själv i ett par dagar också . Tant Selma är så otroligt cool, hon bara satt eller låg och sov/tittade på folk i tåget, ingen stress eller pip. Hon har även en förmåga att stirra ut folk till de börjar klappa henne. Vi fick en mamma och dotter mitt emot oss och Selma fick en kelstund efter 10 minuters stirrande, sen var hon nöjd ha ha.

Har även varit iväg och tävlat en inoff agilitytävling i Älmhult för några veckor sedan och det var tre hopplopp på schemat.  Ska i år satsa på att ut och tävla rätt frekvent för att Inez ska lära sig att släppa mycket på hennes kontrollbehov av omgivningen och satsa på hindren som hon ju älskar. På träning är det fullt tryck och en glad Inez. Vi har ju problem med att hon inte har det bästa självförtroendet och kan koppla bort sig när hon upplever något som jobbigt i hennes omgivning.  Första loppet i Älmhult gick ändå hyfsat bra, hon hade inte högsta växeln i och sprang runt ett hinder och jag var inte tillräckligt snabb att få tillbaka henne utan det blev disk när hon tog det från fel håll tillbaka. Men känslan var ändå helt ok när vi gick ut från banan. Andra loppet var hon supertaggad innan starten, men de hade nu flyttat starten så den var jämte läktaren och folk stod och hängde över kanten för att titta på de tävlande. När jag satte Inez i starten och hon tittar upp och ser folk ”hänga över henne” så stängdes motorn av… hon rev första hindret och sen var hela banan en pina för oss båda. Vi jobbade oss runt men nu i efteråt så skulle jag bara tagit närmsta vägen ut. Var otroligt ledsen för Inez skull att något så litet påverkar henne så mycket. Hon är inte rädd så hon gör flyktförsök men hon springer runt med låg svans och beter sig som om hon aldrig sett ett hinder innan.  Inför sista klassen så var hon superladdad igen och nu hade de flyttat starten så inga människor stod och hängde över Inez och då kom dagens bästa lopp. Vi kom runt med 5 fel (vägran vid slalom) och lite tidsfel och placerade oss 6:a i klassen.  Det kändes så otroligt skönt och att det var sista loppet så både jag och Inez åkte hem med rätt känsla i kroppen.

Inez är så otroligt speciell och jag har många gånger sista året funderat på om jag gör rätt som utsätter Inez för detta med att tävla både lydnad och agility. Hon ger alltid järnet på träning och det ökar ju ändå viljan att få komma ut och ha kul på tävlingsbanorna också som jag hade med Selma. Vi presterade skit i lydnadsklass 2 förra året för att Inez blev påverkad av sin omgivning när vi tog steget in på tävlingsbanan. Men sen slår hon till och presterar jättebra i november när vi körde appellklass spår och vi får bland annat en 10:a på spåret och blir uppflyttade. Då får man ju genast ett hopp för hon visade att hon kan, det hänger inte på momenten varken i lydnad eller i agility utan det är att hon har en osäkerhet och påverkas av olika saker. Det kan ena gången vara en tävlingsledare som ser mysko ut, folk som hänger över läktare, ljudanläggningar osv. Det är inte så att jag kan peta på ”detta är Inez osäker på” utan jag vet att det är saker som jag inte kan påverka många gånger. Vi kan träna och träna på olika sätt och situationer men det kan slå till när som, idag en tävlingsledare imorgon en skrapande ljudanläggning. Som i agilityn där hon oftast är taggad hela vägen till startsträcket där hon hinner titta sig omkring 2 sek och då blir påverkad av något. Denna otroligt härliga hund, har aldrig träffat en hund som är så levnadsglad som Inez, livet leker varje dag och hon ”surar” inte som tant Selma kan göra ibland. Hon fyller 4 år i maj men alla som träffar henne tror hon är en unghund runt året. Inez tar sig en kotte i skogen och gör fyrfota hopp och hoppar runt som en gasell bara för att hon är så glad och älskar livet. Vill att hon ska vara lycklig min lilla vovve och jag måste försöka lista ut om och hur vi ska kunna tävla lydnad igen för momenten sitter där. Frågan är hur man ska jobba sig dit!?!?

Men testar nu i vår/sommar med att köra massa agility och blir hon osäker igen på tävling så ska jag ha en plan B (snabbaste vägen ut för att kunna belöna något). Ska på detta sätt försöka bygga upp ett större självförtroende och erfarenhet för henne. Vad tror ni om den planen? Det är min nuvarande plan och jag tror verkligen på det, för jag vill ut och ha kul med Inez och att vi kan hamna i vår bubbla och strunta i allt annat runt om!! =)

Igårkväll var jag och tränade lite på klubben i Växjö och Inez var pigg men lite dryg, tror det är löp på gång (hon skulle ha löpt i mars) så jag försökte bara köra lite enkla saker men tränade en hel del på kontaktfälten på balansen och A-hindret och de satt som en smäck jag kunde springa snabbt förbi henne och hon lät sig inte luras utan stannade fint, härliga Inez! Även tant Selma fick köra en kortis (utan bom på hindren) och jisses vad jag fick springa, det var raketfart! Det är så härligt att känna att handlingen sitter, tighta svängar och full gas min fina Selma vad jag önskar att vi fått fortsätta tävla…

Vi hörs snart igen, ska uppdatera med en rolig film när Selma dribblar fotboll och visar en speciell teknik.

Hon är helt galen i snön och skulle nog helst vilja bo i sin snöhög om hon kunde. Lyckan är nämligen en stoooor snöhög som plogbilarna skapat på vår gata, vi bor ju som sista hus på gatan och den övergår i skog. Där skjuter de då snön rakt fram och det har bildats ett berg som är Inez borg. Är vi ute och pysslar så sitter hon som en drottning på sin tron högst upp och spanar över nejden. Selma hon tycker snöhögen är rolig men inte i närheten av vad Inez tycker om den.  Ska försöka filma dem i helgen om det är ok väder så ni får se hur hon beter sig.

På onsdagarna är vi ett gäng som hyr ett ridhus privat och tränar lydnad tillsammans. Vi hjälper varandra genom att dirigera, vara störning och komma med hjälpande kommentarer. Det är väldigt nyttigt för mig och Inez då hon har lite problem med störningar och hakar lätt upp sig på saker och hon bara måste kolla upp. Det kan vara en kona, väska eller människa osv och det måste undersökas och kontrolleras.  Håller på att läsa en bok jag fick i julklapp som heter ”Släpp kontrollen lös” så den ska jag försöka använda i vår träning så vi får ändring på kontrollbehovet hos fröken Inez.   På söndagarna tränar vi agility och Inez går från klarhet till klarhet och efter att ha köpt mig en videokamera så kan jag tydligare analysera vår träning vilket är skoj!

Tant Selma hon mår bara bra, trimmade ned henne i veckan så nu ser hon ut som en unghund och hon känner sig nog så också när hon busar runt med Inez. Åldern är bara en siffra i hennes värld, hon beter sig inte som en gammal tant med tanke på hennes busiga humör och energi. Ska ta och filma när vi tränar lite shejping så ni får se hennes intensitet, hon är mycket vildare än Inez i sina försök till att få godis. Annars så sysselsätter vi oss med lite uppletande inomhus, leta leksaker är superkul och även att hjälpa matte som assistent. Jag går runt och tappar lite saker medvetet och Selma är snabb på att plocka upp alltifrån hushållspapper till tv-dosan. Hon är så mjuk i munnen så jag är inte alls rädd för att hon ska ta sönder något. På lördags morgnarna så hämtar vi frallor i vår brevlåda ca 300 meter från huset och det är standard att Selma får bära påsen med frallor tillbaka. Grannarna spanar och håller upp sina små barn i fönstren för att de ska se den söta vovven med en stor påse som dinglar i munnen. För hon bär inte i någon fralla utan i knuten så hon får hålla huvudet högt för att lyckas få med sig sin skatt.

I helgen ska det göras en tur till Ikea och vovvarna ska vara hos bästa svärföräldrarna och bli bortskämda över dagen istället för att ligga och ha tråkigt i bilen. Avslutar med en liten kort film från vår träning i ridhuset och momenten är sändande till rutan och inkallning med ställande.