Lämnar 2011 bakom oss

Ja nu har det gått några veckor in i nya året och när det gäller hundlivet så har 2011 varit ett år med mycket tankar och funderingar och tillslut togs ett beslut som påverkar mig med sorg men efter att ha fått sjunka in gett mig en slags ro i kroppen.

Under hela våren så brottades jag med tankar om hur jag kan försöka träna Inez på ett annorlunda sätt och vad vi kunde göra för att försöka ta oss ut på tävlingsbanorna igen. Lydnadstävlingar hade jag nog redan tagit beslut om att lägga på hyllan eftersom hon ej klar pressen som hon upplever när folk står och tittar på henne. Hon kan glänsa som en stjärna och vi har klarat lydnadsklass 1 med 186 p av 200 möjliga och appellklassen i spår blev vi uppflyttade ifrån med 10 p på spåret vilket kändes helt underbart. Men det är två tävlingar av många!

Agilityn är ju det som jag velat satsa hårdast på hela tiden och på träning så har det gått bra, hon är ingen lätt hund Inez men vi har jobbat tillsammans. Men även här har vi haft våra svårigheter med just publiken. Har frågat och pratat med många personer men det är ingen som varit med om samma sak innan. Inez blir inte låg av folk runt om henne när man står utanför startringen eller värmer upp bland en massa folk och hundar. Nej det är först när man går in och sätter sig på startlinjen som Inez plötsligt inser att hon är i centrum och då trycker hon på offknappen. Jag körde några tävlingar förra sommaren men i Älmhult som blev den sista så tappade jag själv allt självförtroende och tårarna rann utanför planen och insåg att jag och min bästa kompis Inez inte vill samma sak. Selma och jag var alltid ett team och hon hade inte ögonen för något annat än banan och mig när vi tävlade. Inez däremot påverkas otroligt av sin omgivning och agilityn kommer då på sista plats när hon kämpar mot sina ”rädslor”. Jag vill ha kul tillsammans med min kompis och det har jag fått inse att vi inte har på tävling.
Det var många tankar och funderingar på olika lösningar under hösten men jag återkom alltid till samma slutsats, Inez mår bäst när hon inte utsätts för press som andra hundar kanske inte alls bryr sig om eller övervinner då agilityn i sig är så roligt för dem.

Jag som person behöver mål med min träning/tävling för att upprätthålla någon slags träning alls och för att inte falla in i dvala så gick jag en tävlingskurs i agility under hösten. Den gav mig som förare en massa nytt och idéer för framtida träning. Inez och jag hade kul men ändå gnagde en sorg i detta med att inte kunna tävla. För mig är det inte bara tävling som handlar om placeringar utan det handlar om det sociala med träningskamrater, bygga ett team tillsammans med min hund och få utföra en sport som jag brinner för på ytterligare en nivå.

Tog upp detta med min kompis Veronica och hon erbjöd sig då att låna ut sin malletik Lava. Veronica har gått grundkurser i agility men tyvärr höll inte hennes rygg för agilityn. Vi testade att träna ihop en gång och Lava är en otroligt rolig hund att träna då hon har energin och arbetsglädjen som jag söker. Vi har nu tränat ihop två månader och planen är att komma ut och tävla  i vår. Jag fick ny energi i min träning och detta kommer även göra att jag tränar Inez fortsättningsvis för det behöver hon, hon är ju inte mer än 4 år och energin är det inget fel på! Jag är så glad för denna chans och då Veronica har två små barn, studerar och jobbar så kan jag avlasta henne så det gynnar oss båda.

Men tillbaka till hösten igen. Under hösten så kom jag och en kompis igång med lite mer viltspår efter uppehåll över sommaren och vi fick i oktober för oss att nu var det dags för anlagsklass. Vi fick en domare tilldelad och genomförde provet i mitten av oktober utanför Växjö. Båda mina tjejer blev godkända och kompisens hund Robin likaså, en riktig rolig dag!

I november var det KM på bruksan som jag tillhör och jag fick dagarna innan för mig att jag och Selma skulle ha lite roligt tillsammans så jag anmälde oss till lägre klass spår. Spåret på en kilometer gick riktigt bra, vi missade två pinnar men vi fick en 10:a på påsläppet och 8 på spåret. Selma fyllde dagarna innan 11 år så jag hade inga krav på prestation, vi skulle bara ha en rolig dag. Men hon var riktigt laddad kruttanten så vi genomförde hela tävlingen på en hög nivå och vi slutade på en 2:a plats med 494,5 p av 600 möjliga. Min duktiga lilla tävlingshund, vad kul vi haft genom åren!! Det är så härligt att känna att vi är ett team och momenten som man kört i så många år sitter i kroppen på Selma trots att vi inte tränat någon lydnad på minst ett år.

Vad är då målet för 2012 i hundlivet? Känns som ett mindre aktivt år för mina egna hundar men det har ändå lite som jag ska jobba på:

Selma
-    Köra träning med att bygga mer muskler i bakpartiet så hon förblir stark i och med hennes diskbråck.
-    Njuta av min älskade lilla tant och låta henne ha roligt som den pensionär hon är.
-    Förhoppningsvis köra öppenklass viltspår och då satsar vi mot Championat. Vi har anmält oss till endagarskurs för de som siktar på start i öppenklass.

Inez
-    Fortsätta träna agility
-    Eventuellt gå en kortkurs i rallylydnad om jag hittar någon i närheten
-    Träna öppenklass spår i viltspår men utan skotten då hon är berörd.
-    Fortsätta att njuta av min hunds livsglädje och inte glömma vad hon mår bäst av.

Lava
-      Agilityläger i februari
-      Första start på tävling, hoppklass i mars
-      Jaga pinnar i klass 1