En stolt matte

Uj nu var det alldeles för länge sen jag bloggade igen, men allt är bra med oss. Under hösten har jag och Inez gått en tävlingskurs i agility och det var mycket detaljträning och man fick snabbt upp till ytan vissa detaljer som ska tränas stenhårt i vinter. Inez är ingen lätt hund att köra men hon är otroligt häftig när saker stämmer och hon och jag är ett team. Jag vet fortfarande inte om vi kommer att kunna tävla, tog beslut i somras att pausa med tävlandet för hon fixar inte det trycket som hon upplever med att ha publik runt sig. Utanför startlinjen är hon taggad och på G, så fort vi går in i ringen och hon upptäcker att det är hon som är i centrum så trycker hon på offknappen. Agilityn älskar hon ju men tyvärr så vinner inte den över hennes osäkerhet. Men vi får se hur framtiden ser ut. Tyvärr är det en riktig sorg för mig då jag älskar agility och verkligen vill tävla men mår ju inte bra när inte Inez fixar det. Selma och jag hade ju så otroligt roligt när vi tävlade ihop och jag saknar den känslan… men jag har fått börja acceptera vad som fungerar för mig och Inez och i den bilden ingår inte tävling. Jag har fått erbjudande om att få träna en kompis hund så det ska jag nog försöka mig på, tränar jag agility med Inez så finns alltid tiden för en till.

Vi har under hösten även hunnit lägga lite viltspår och tillslut så tog jag och träningskamraten Eva modet till oss och anmälde oss till anlagsklass i viltspår. Igår gick det av stapeln och Inez var först ut av mina hundar. Hon var riktigt fokuserad på spåret och spårade helt utan anmärkning i protokollet. Hon passerade dock klöven med ca en meter (den låg i en sänka) fick jag veta sedan men hon letade sig tillbaka och markerade den fint tillslut. Hennes spårförmåga var “utmärkt” och tempot var det bästa i protokollet och kommentaren var “mycket bra”… min duktiga lilla Inez!!

Sen var det dags för tant Selma och min lilla spårmaskin jobbade på fint, hon cirklade i några vinklar men det är så hon brukar jobba och inget som jag tänker ändra på. Vi tog oss runt på 9 minuter och hon letade febrilt efter klöven som domaren hade hängt upp lite ovanför marken. Hon dunkade till och med i huvudet i den i sitt nosande på marken så jag småskrattade nästan, men tillslut så hittade hon den! Även Selma fick kommentaren utmärkt spårförmåga och bra tempo. Fick även kommentaren “gott samarbete” vilket är extra kul att höra för jag känner verkligen att jag och Selma är ett team, jag litar på henne till 100% och vet att hon jobbar sig igenom eventuella svårigheter. Den känslan kommer efter många års arbete tillsammans och det är härligt att känna så, det är Selma och jag. Om två veckor fyller Selma 11 år och det ska firas lite extra efter detta!!!

Idag ska vi till svärföräldrarna på söndagsmiddag och vovvarna som älskar att vara hos dem kommer få en mysig dag med massa gos, godis och promenad.

Alla tre kompisarna som blev godkända i anlagsklassen i viltspår Inez, Robin och Selma