Livstecken

Tiden rusar iväg och jag hinner knappt inte njuta av våren på det sätt jag skulle vilja. Har jättehögt tryck på jobbet och på hemmaplan så startade vi upp projektet ”plantera häck runt tomten” för några veckor sedan. Fattade att det skulle bli ett stort projekt med att gräva 70 meter land och plantera närmare 300 plantor men inte att det skulle ta all den tid och energi som det gjort de sista 3 veckorna. Två helger a´8 timmar om dagen och alla vardagkvällar har vi lagt på detta. Är inte riktigt klara men i påsk tog vi en paus från grävandet och gick på att sätta upp stängsel istället ha ha

Men det blev jättefint och nu kan vovvarna vara ute på baksidan utan att man behöver vara ute och ha koll hela tiden. Inez har hittat en egen spaavdelning i skogen en bit bakom huset som hon nu kommer få begränsad tillgång till vilket blir skönt för matte som är trött på en geggig spaniel var och varannan dag.

I mars var jag uppe och hälsade på min mamma & co i deras nya hus som de flyttade till i vintras utanför Trollhättan. Det blev härliga promenader, vila och bad i vedeldad tunna. Då jag skulle åka tåg i 4 timmar och vet hur trångt det brukar vara så fick Inez vara hemma hos husse istället och bli bortskämd och tanten fick följa med matte på egna äventyr. Tror Selma uppskattade att få matte alldeles för sig själv i ett par dagar också . Tant Selma är så otroligt cool, hon bara satt eller låg och sov/tittade på folk i tåget, ingen stress eller pip. Hon har även en förmåga att stirra ut folk till de börjar klappa henne. Vi fick en mamma och dotter mitt emot oss och Selma fick en kelstund efter 10 minuters stirrande, sen var hon nöjd ha ha.

Har även varit iväg och tävlat en inoff agilitytävling i Älmhult för några veckor sedan och det var tre hopplopp på schemat.  Ska i år satsa på att ut och tävla rätt frekvent för att Inez ska lära sig att släppa mycket på hennes kontrollbehov av omgivningen och satsa på hindren som hon ju älskar. På träning är det fullt tryck och en glad Inez. Vi har ju problem med att hon inte har det bästa självförtroendet och kan koppla bort sig när hon upplever något som jobbigt i hennes omgivning.  Första loppet i Älmhult gick ändå hyfsat bra, hon hade inte högsta växeln i och sprang runt ett hinder och jag var inte tillräckligt snabb att få tillbaka henne utan det blev disk när hon tog det från fel håll tillbaka. Men känslan var ändå helt ok när vi gick ut från banan. Andra loppet var hon supertaggad innan starten, men de hade nu flyttat starten så den var jämte läktaren och folk stod och hängde över kanten för att titta på de tävlande. När jag satte Inez i starten och hon tittar upp och ser folk ”hänga över henne” så stängdes motorn av… hon rev första hindret och sen var hela banan en pina för oss båda. Vi jobbade oss runt men nu i efteråt så skulle jag bara tagit närmsta vägen ut. Var otroligt ledsen för Inez skull att något så litet påverkar henne så mycket. Hon är inte rädd så hon gör flyktförsök men hon springer runt med låg svans och beter sig som om hon aldrig sett ett hinder innan.  Inför sista klassen så var hon superladdad igen och nu hade de flyttat starten så inga människor stod och hängde över Inez och då kom dagens bästa lopp. Vi kom runt med 5 fel (vägran vid slalom) och lite tidsfel och placerade oss 6:a i klassen.  Det kändes så otroligt skönt och att det var sista loppet så både jag och Inez åkte hem med rätt känsla i kroppen.

Inez är så otroligt speciell och jag har många gånger sista året funderat på om jag gör rätt som utsätter Inez för detta med att tävla både lydnad och agility. Hon ger alltid järnet på träning och det ökar ju ändå viljan att få komma ut och ha kul på tävlingsbanorna också som jag hade med Selma. Vi presterade skit i lydnadsklass 2 förra året för att Inez blev påverkad av sin omgivning när vi tog steget in på tävlingsbanan. Men sen slår hon till och presterar jättebra i november när vi körde appellklass spår och vi får bland annat en 10:a på spåret och blir uppflyttade. Då får man ju genast ett hopp för hon visade att hon kan, det hänger inte på momenten varken i lydnad eller i agility utan det är att hon har en osäkerhet och påverkas av olika saker. Det kan ena gången vara en tävlingsledare som ser mysko ut, folk som hänger över läktare, ljudanläggningar osv. Det är inte så att jag kan peta på ”detta är Inez osäker på” utan jag vet att det är saker som jag inte kan påverka många gånger. Vi kan träna och träna på olika sätt och situationer men det kan slå till när som, idag en tävlingsledare imorgon en skrapande ljudanläggning. Som i agilityn där hon oftast är taggad hela vägen till startsträcket där hon hinner titta sig omkring 2 sek och då blir påverkad av något. Denna otroligt härliga hund, har aldrig träffat en hund som är så levnadsglad som Inez, livet leker varje dag och hon ”surar” inte som tant Selma kan göra ibland. Hon fyller 4 år i maj men alla som träffar henne tror hon är en unghund runt året. Inez tar sig en kotte i skogen och gör fyrfota hopp och hoppar runt som en gasell bara för att hon är så glad och älskar livet. Vill att hon ska vara lycklig min lilla vovve och jag måste försöka lista ut om och hur vi ska kunna tävla lydnad igen för momenten sitter där. Frågan är hur man ska jobba sig dit!?!?

Men testar nu i vår/sommar med att köra massa agility och blir hon osäker igen på tävling så ska jag ha en plan B (snabbaste vägen ut för att kunna belöna något). Ska på detta sätt försöka bygga upp ett större självförtroende och erfarenhet för henne. Vad tror ni om den planen? Det är min nuvarande plan och jag tror verkligen på det, för jag vill ut och ha kul med Inez och att vi kan hamna i vår bubbla och strunta i allt annat runt om!! =)

Igårkväll var jag och tränade lite på klubben i Växjö och Inez var pigg men lite dryg, tror det är löp på gång (hon skulle ha löpt i mars) så jag försökte bara köra lite enkla saker men tränade en hel del på kontaktfälten på balansen och A-hindret och de satt som en smäck jag kunde springa snabbt förbi henne och hon lät sig inte luras utan stannade fint, härliga Inez! Även tant Selma fick köra en kortis (utan bom på hindren) och jisses vad jag fick springa, det var raketfart! Det är så härligt att känna att handlingen sitter, tighta svängar och full gas min fina Selma vad jag önskar att vi fått fortsätta tävla…

Vi hörs snart igen, ska uppdatera med en rolig film när Selma dribblar fotboll och visar en speciell teknik.